
Den allmänna uppfattningen hos allmänheten är att man inte kan leva utan kolhydrater, allra minst anstränga sig fysiskt. När jag höll på med GI-dieten var jag fysiskt aktiv, men jag hade alltid ett par torkade aprikoser med mej på mina långpromenader, för efter halva vägen "gick jag in i väggen" och var totalt utan energi. Blodsockerfall. Trappträningen gick inte alls bra, jag blev snurrig och knäsvag. Blodsockerfall.
Nu har jag ätit LCHF i två veckor och kan konstatera att jag orkar gå och springa i 1½ timme utan att få blodsockerfall, men jag blir jättehungrig efteråt och det är enkelt fixat! Den vanliga trappträningen gick jättebra nu senast! Energin finns där, den sinar inte. Det är inte orken som tryter, utan tiden. Jag kan inte träna så länge som jag skulle orka! Häftigt va! Kan man annat än njuta och trivas med en sådan diet?!?
Bilden visar solnedgången för en stund sedan!









