Jag har läst om och talat med många som fallit för julens alla frestelser och fastnat i kolhydratträsket igen. Man är inte en dålig människa för det, man är människa. Det krävs massor av självdisciplin för att ta sig upp ur träsket igen, men det går! Det är bara viljan som behövs, har man väl bestämt sig är det största steget taget. Det är precis som med motion och träning, man orkar inte förrän man stigit över tröskeln och bestämt sig att NU börjar jag. Sen är det att hitta vad som är den drivande kraften för en själv. Kanske tanken på hur bra man mådde utan kolhydrater räcker, kanske måste man läsa in sig igen på grunderna, men oavsett vilken väg man tar så går det, det har ju gått förr!
Jag tror att jag är lyckligt lottad för jag är helt avsötad. Efter 4½ år med LCHF vill jag inte ha det söta. Jag kan sakna det jag tyckte om förr, t.ex. hade jag gärna ätit en pepparkaka, men jag tänkt på hur sött det skulle smaka och då ville jag inte ha den längre. Av kolhydraterna på julbordet åt jag kålrotslåda (som jag hade rört ner 1 dl grädde i före uppvärmningen), men efteråt smakade det äckligt sött i munnen en lång stund. Potatisen hoppade jag förstås över, vad gör man egentligen med sånt? (och varför står kastrullocket på bordet??)Skinkan var panerad, senapen innehöll socker och jullimpan jag hade bakat innehöll russin, där var mina kolhydrater. Jag kan inte bli lockad att äta kolhydrat-choklad, det är ju inte ens gott, jag höll mej med glädje till mina egna lakrits- och jordnötstryfflar. Jag har inte vägt mej varken före eller efter julen, men något annat frosseri blev det inte för mej än skinkan. Jag åt en limpskiva varje morgon, åt tryffel till varje kaffekopp (utom till morgonkaffet), men ändå inget frosseri. Jag tror att det är tack vare min avsötning.
Jag berättar
inte det här för att jag tycker att jag är duktig,
det är jag inte. Man blir inte duktig av att man inte vill ha! Jag vill ju inte ha det söta! Om du inte röker och tackar nej till en tobak, som någon vill bjuda dej på, gör dej inte duktig, man vill ju bara inte ha! Men jag förstår alla som faller ner i kolhydratträsket varje julhelg, det gör jag verkligen. Det är ju för att det bara finns en on/off-knapp. Det finns inget mitt emellan! Jag har skrivit om det förr, men det tåls att upprepas, att vara beroende av socker (kolhydrater) är som vilket annat beroende som helst, man kan inte äta bara lite, man måste avstå helt. Jag jämför gärna mitt sockerberoende med en alkoholists problem, det går bara att avstå helt, inte att bara ta lite för då är man fast igen! Jag har varit så sockerberoende att jag skakande öppnat lösgodispåsen i bilen på mataffärens parkering, precis som en alkoholist öppnar sin flaska bakom hörnet på Alko/Systemet, det vill jag inte tillbaka till, DÄRFÖR avstår jag gärna från kolhydraterna! Sen är det ju en annan sak att jag inte ens frestas längre.
Anna Hallén skrev i nyaste LCHF-Magasin att man inte kan fresta någon med tegelstenar om man inte tycker om att äta tegelstenar. Jag vet precis vad hon menar! Exakt så känns det när någon sätter en konfektask, tårta eller godis framför mej, nej tack, jag äter inte tegelstenar!
Men om du nu fallit ner i kolhydratträsket igen, det är ingen katastrof, det innebär bara lite mera arbete för dej igen. Det känns säkert som en uppoffring att lämna "det goda livet" än en gång, men det är ju egentligen LCHF som är det goda livet! Tänk att få äta så mycket gott som gör att man mår så bra! Jag har inte hört någon som säger att de mår så bra av kolhydrater, i så fall ljuger de för sig själva.
Ge dej själv en gåva till livet - dissa kolhydraterna!
