Underbara oliver

Sitter och tänker på oliver... På hur gott det skulle vara med några vitlöks-/chili-/korianderoliver... Men det är ett lättlöst problem, allt jag behöver göra är att resa mej ur stolen, gå ner till köket, öppna kylskåpsdörren och ta fram lådan med oliver...

Recept? Självklart!

Mina underbara oliver
1 dl svarta oliver
1 dl gröna oliver
1 dl olivolja
2-3 msk finhackad koriander (el. bladpersilja)
2 msk färsk pressad citronsaft
2 finhackade vitlöksklyftor
1 finhackad röd chili (kan ev. lämnas bort)

På midsommarafton åt jag oliverna med fiskbuffén, på midsommardagen åt jag oliverna med vitt vin och så har jag testat med varma smörgåsar, grillat kött och tzatziki. Väldigt mångsidiga oliver! Originalreceptet påstår att man ska ha bladpersilja och inte koriander, men eftersom jag är av den bestämda åsikten att persilja inte är till för att ätas så använde jag koriander istället. Dessutom råkade jag ha en sån växt i min örtkruka...

Om jag börjar...

Om jag börjar ikväll borde jag väl hinna få ett par fina vantar stickade till semestern som börjar på måndagen!?

Aotch!

"Pain is just weakness leaving your body" har jag läst någonstans... I så fall är min kropp väldigt stark väldigt snart... Men jag vet inte hur jag ska kunna lyfta mina armar imorgon... Skönt med lite hårdare träning ibland. Tror jag...

Rabarberpaj

När jag gick tillbaka ett år i min gamla blogg hittade jag ett recept på rabarberpaj, och det bästa av allt, det är hjältens recept!!! Fast han har inte använt sig av det receptet nu på länge, och jag som inte livnär mig på sådana livsmedel är kanske lite otacksam att ha som receptförvaltare, men jag kan ju alltid dela med mej! Så här alla (utom Maria 28 år) får ni receptet!!!

Hjältens rabarberpaj med marängtäcke

300 g vetemjöl (½ liter)
150 g smör
1½ tsk socker
3 msk vatten

Marängtäcke
2 äggvitor
1½ dl socker

Knåda ihop pajdegen och sätt i en pajform. Rabarberna skivas och placeras i pajformen. Strö socker över, så mycket du tror det behövs... Grädda i 200 grader i 20 minuter. Vispa äggvitorna till hårt skum. Fortsätt vispningen ännu 5 minuter. Tillsätt sockret försiktigt och vispa massan blank och smidig. Ta ut pajen ur ugnen och sänk värmen till 150 grader. Klicka ut marängen på pajen. Grädda i 150 grader i 20 minuter till. Serveras varm med vaniljglass eller kall med vaniljsås. Sen förstår ni varför jag föll för honom..

Alldeles beroende!

Jag borde anmälas till en avvänjningskurs, för tydligen kan jag inte sluta själv. Och hjälten, han är ännu värre än mej! Igår var det lite mera happening än vanligt på vårt torg när West Coast Race startade där och det samtidigt arrangerades en loppmarknad. Där minglade vi en stund, hjälten och jag, och träffade bl.a. en bloggare som fyllde 28 igår! Men det som avvänjningen gäller är varken WCR eller bloggare, utan problemet med att vi är beroende av att köpa böcker... Jag trodde att jag nöjde mej med att köpa en bok som jag äntligen hittade (Nemerts "Vita liljan"), men icke. Vände in till ett loppis också, och därifrån kom jag ut med fyra böcker till, och hjälten köpte två... Vi HAR böcker, alldeles tillräckligt, men som någon klok person sagt "Om en bok är värd att läsas är den värd att köpas"!

Bilden är från Nykarlebyvyer.nu och föreställer Nykarleby från den tiden när allt var svart-vitt...

Inte så lätt med buss heller

Att åka buss i Grekland är billigt, bekvämt och enkelt. Busstrafiken är välorganiserad, bussarna nya och fina. Men det är inte bara positivt med det hela, det kan bli väldigt invecklat också. För det första ska man hitta rätt busstation. Genast det rör sig om en lite större stad har man många busstationer, oftast tre stycken. En busstation är för de inkommande bussarna, en busstation för avgående bussar t.ex. norrut, en tredje busstation för bussar som ska söderut. De kan också fördelas regionsvis. Och så kan det finnas en busstation för lokaltrafiken... Det här kan ju bli problem, speciellt när taxichaufförer, konduktörer och biljettföräljare inte har språkkrav på engelska.

Vi fick problem när vi kom med bussen från Tripoli (efter taxiresan med "Nikos - the taxidriver") sent en kväll. Sista bussen till Loutraki hade redan gått och biljettförsäljerskan på busstationen pekade dit ut och sa "taxi". Så vi gick ut, hittade taxihållplatsen men ingen taxi. Men en telefonnummer till taxi fanns! Och telefonisten kunde bra engelska! Hurra! Men det var ju det här med busstationerna... Jag berättade att vi stod på busstationen i Isthmia och ville ha taxi till Loutraki. Inget problem, men vilken busstation fanns vi på? "You must understand, there are many busstations in Isthmia" fick jag veta, så "what´s the name of the busstaion?"... Ööööööhh... Ja vad hette den då??? Jag stod och stirrade på all text på busstationen (den på bilden)när jag noterade en grek som hade uppfattat att jag hade problem och som ville blanda sig i. Därför sa jag "just a moment" och så gav jag telefonen åt greken. Jag blev nästan glad när han också började stå och läsa på skyltarna och inte riktigt visste vad stationen hette. Nästan genast kom en taxi, men greken sa att vi skulle vänta en stund, så gick han och kontrollerade att det var vår taxi, och när han var säker på det fick vi stiga in i taxin. Tack för den hjälpen! Tacksamma och trötta åkte vi till hotellet och betalade gladeligen de knappa fem eurona taxin kostade!

Den undre bilden föreställer en del av biljettluckorna på busstaionen i Kiffissou i Aten, den busstation som man ska åka till för att kunna åka till Peloponnesos...

Ett riktigt äventyr

Vi satt i en enslig bergsby mitt i Peloponnesos och väntade på bussen till Tripoli. Klockan var nästan halv åtta på kvällen, bussen från Tripoli till Loutraki skulle avgå 21:30 så vi hade god tid på oss. Då stannade en blänkande silvergrå Mercedes framför oss, en grek frågade på väldigt dålig engelska om vi ska till Tripoli. Jamen visst skulle vi det! Han förklarade att han var på väg dit och skrev "15" på sin mobiltelefon. Ööööööh... JA! Han ville ha 15€ för att ta oss med! Tankarna for omkring som en flipperkula i hjärnan, vad var det här för en typ? Så såg jag att han hade en taxameter i bilen, men ingen taxiskylt på taket, men ändå, han hade kanske inte hunnit på skylt på taket? Men vi var villiga att betala 15€ för skjutsen. Bussen skulle ju ändå kosta 12€. Vi accepterade anbudet. Taxiskylten, den låg i bakluckan men fästes på taket före avfärd. Och vilken resa det blev...

Chauffören presenterade sig som "Nikos - the taxidriver". Vi startade resan norrut, ditåt vi skulle, körde ett par hundra meter, stannade, "Okej?" sa Nikos och hoppade ut, tog en golvmopp och ett par sämskskinn ur bakluckan och sprang till ett hus. Vi väntade i 10 minuter och fick under tiden lyssna på hans telefon som hann ringa ett par gånger under tiden. Så var han tillbaka, med en gul ros och en hopknuten plastpåse, svängde bilen, körde tillbaka till byn vi kom från, stannade framför slaktarns butik, ropade, slaktarn kom ut och fick plastpåsen. Så körde vi vidare, genom hela byn söderut, tog en U-sväng, körde tillbaka in mot byn, stannade framför en ung man som stod med en plastpåse i handen, Nikos - the taxidriver fick plastpåsen, körde vidare, stannade framför en taverna, ropade, en kille kom ut med en take-away-kaffe, "do you want coffee?" "No, thank you", körde vidare, norrut, UT ur byn, äntligen åt rätt håll... På den här stunden hade han ropat i fönstret och hejat på "my friend" ett flertal gånger, tutat åt "my friend" eller "baby" lika många gånger... Hjälten och jag satt i baksätet och undrade "är det här på riktigt?"

Under resten av resan fick vi lyssna på hans grekiska berättelser kombinerade med "teckenspråk" så vi förstod honom, avlyssna hans telefonsamtal, eftersom han hade handsfree, men också avnjuta en helt underbar utsikt. Och vad gjorde han mera? Vart skulle plastpåsen han fick av killen i byn? Jo, vi kom in till Tripoli, körde konstiga vägar, stannade där en ca. 10-årig pojken stod utanför ett hus och HAN fick plastpåsen. Sen iväg igen. Trafikstockning, men inget problem, Nikos tog fram sin visselpipa, ner med fönstret och visslade... Så vidare igen, stannade igen utanför ett kontor, Nikos sprang in i huset, ut med ett stort brunt kuvert, in i bilen och iväg. Och, hör och häpnad, NU var vi på väg till busstationen! Och vi hann med sista Aten-bussen! Nikos - the taxidriver, han fick sina 15€ och dessutom dricks, för den märkligaste upplevelsen under vår greklandsresa!

Bild: JAG som sitter och väntar på bussen som skulle anlända till "the big square" som också syns på bild...

Retroaktiv bokfrossa!

Jag har slarvat med min bokrapportering. Egentligen har jag slarvat med allt, och mest skäms jag över att jag har slarvat med att läsa andras bloggar och att kommentera! Fy skäms på mej! Men vardagen har försiktigt tagit plats här, så jag tror att jag småningom kommer ifatt! Men nu var det böcker!
Före vi åkte på resan läste jag Coelhos "Zahiren". En bra bok, på något konstigt sätt. Det hände ju ingenting, och då menar jag ingenting, men den var ändå bra!
På resan läste jag först Elisabet Nemerts "Rovfåglarnas tid". Den utspelades på franska revolutionens tid, och Napoleon själv hade en liten roll i boken. Jag som tycker om historiska romaner gillade förstås den här också.
Och nu måste jag passa på att tacka alla som tipsat mej om att läsa Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor"! Shit så bra bok! Jag blir alltid skeptisk när det är fråga om en bok som kritikerna rosar, för då brukar inte jag tycka om de böckerna, men den här gången ÄR det faktiskt fråga om en otroligt bra bok! Jag tror att jag ska slänga mej på Lepo-Lasse snart och läsa ut boken! Det är ju det perfekta vädret för sånt!

Bilden - sånt vi läste i Grekland

Avundsjuk

Det blev ingen bacon och äggröra idag, bara smörgåstårta, rävbensspjäll och surkål och sist rökt regnbågsforell. Inte illa GI:mat... I Grekland hittade vi en hel del GI:mat också, t.ex. torkade aprikoser från Aten!!! Lägg märke till den lilla förkrympta aprikosen nere i kanten, den är en vanlig "finsk"... Och olivurvalet var liiiite större...(Observera kilopriset på lapparna!!!) För att inte tala om grönsaksmarknaden... *aaaavundsjuuuuuk*

Äntligen är helgen slut!

Oj vad jag längtar till vardagen... Nu har vi firat studenter, övervakat dimissioner, firat yrkesfolk, skålat i champagne och ätit smörgåstårta hela helgen, imorgon vill jag har bacon och äggröra!!!!!
Efter att ha haft öppet hus och firat mitt eget yrkesyngel hela eftermiddagen, sex timmar, och den sista champagneslatten är slut i glaset, jag lika tom i huvudet, kan jag bara längta till sängen...
Förresten, ni får se en bild av en helt fantastisk kryddaffär i Aten! Här kunde man handla vilka kryddor som helst! Och kan man inte tyda grekiska så kunde det faktiskt bli vilka kryddor som helst också! ;)