Vi satt i en enslig bergsby mitt i Peloponnesos och väntade på bussen till Tripoli. Klockan var nästan halv åtta på kvällen, bussen från Tripoli till Loutraki skulle avgå 21:30 så vi hade god tid på oss. Då stannade en blänkande silvergrå Mercedes framför oss, en grek frågade på väldigt dålig engelska om vi ska till Tripoli. Jamen visst skulle vi det! Han förklarade att han var på väg dit och skrev "15" på sin mobiltelefon. Ööööööh... JA! Han ville ha 15€ för att ta oss med! Tankarna for omkring som en flipperkula i hjärnan, vad var det här för en typ? Så såg jag att han hade en taxameter i bilen, men ingen taxiskylt på taket, men ändå, han hade kanske inte hunnit på skylt på taket? Men vi var villiga att betala 15€ för skjutsen. Bussen skulle ju ändå kosta 12€. Vi accepterade anbudet. Taxiskylten, den låg i bakluckan men fästes på taket före avfärd. Och vilken resa det blev...
Chauffören presenterade sig som "Nikos - the taxidriver". Vi startade resan norrut, ditåt vi skulle, körde ett par hundra meter, stannade, "Okej?" sa Nikos och hoppade ut, tog en golvmopp och ett par sämskskinn ur bakluckan och sprang till ett hus. Vi väntade i 10 minuter och fick under tiden lyssna på hans telefon som hann ringa ett par gånger under tiden. Så var han tillbaka, med en gul ros och en hopknuten plastpåse, svängde bilen, körde tillbaka till byn vi kom från, stannade framför slaktarns butik, ropade, slaktarn kom ut och fick plastpåsen. Så körde vi vidare, genom hela byn söderut, tog en U-sväng, körde tillbaka in mot byn, stannade framför en ung man som stod med en plastpåse i handen, Nikos - the taxidriver fick plastpåsen, körde vidare, stannade framför en taverna, ropade, en kille kom ut med en take-away-kaffe, "do you want coffee?" "No, thank you", körde vidare, norrut, UT ur byn, äntligen åt rätt håll... På den här stunden hade han ropat i fönstret och hejat på "my friend" ett flertal gånger, tutat åt "my friend" eller "baby" lika många gånger... Hjälten och jag satt i baksätet och undrade "är det här på riktigt?"
Under resten av resan fick vi lyssna på hans grekiska berättelser kombinerade med "teckenspråk" så vi förstod honom, avlyssna hans telefonsamtal, eftersom han hade handsfree, men också avnjuta en helt underbar utsikt. Och vad gjorde han mera? Vart skulle plastpåsen han fick av killen i byn? Jo, vi kom in till Tripoli, körde konstiga vägar, stannade där en ca. 10-årig pojken stod utanför ett hus och HAN fick plastpåsen. Sen iväg igen. Trafikstockning, men inget problem, Nikos tog fram sin visselpipa, ner med fönstret och visslade... Så vidare igen, stannade igen utanför ett kontor, Nikos sprang in i huset, ut med ett stort brunt kuvert, in i bilen och iväg. Och, hör och häpnad, NU var vi på väg till busstationen! Och vi hann med sista Aten-bussen! Nikos - the taxidriver, han fick sina 15€ och dessutom dricks, för den märkligaste upplevelsen under vår greklandsresa!
Bild: JAG som sitter och väntar på bussen som skulle anlända till "the big square" som också syns på bild...
4 kommentarer:
Säkert en mera sevärd utfärd än om ni åkt med bussen.:)
Jag känner Toivo, en f.d. taxiförare på din hemort. Tänk om han gjort likadant :), skulle han fått fler kunder efter det? Men visst var det intressant, jag har varit med om liknande utomlands. Vi tolererar mera när vi är på semester, här hemma blir vi så tråkigt strikta och gnälliga./bianca
ett sånt äventyr, nästan som på bio :)) tur att det slutade väl och att ni fick se en hel del som ni skulle missat med enbart bussen./Gilla
Zafira: Absolut! I bussen hade vi suttit och talat bara med varandra och "bara" haft de vackra bergen att titta på. Nu blev det istället en resa att minnas!
Bianca: Haha! Jag måste le när jag tänker att Toivo skulle ha gjort likadant! Det var så vi funderade där i baksätet också, att man accepterar allt möjligt när man är på resa! Här hemma hade man troligen tyckt att det var en helt rubbad taxichaufför och snällt väntat vidare på bussen. Det är väl äventyrslustan som vaknar på resan.
Gilla: Det var faktiskt som på bio! Så kändes det för oss också! =D
Skicka en kommentar