Jag har läst om och talat med många som fallit för julens alla frestelser och fastnat i kolhydratträsket igen. Man är inte en dålig människa för det, man är människa. Det krävs massor av självdisciplin för att ta sig upp ur träsket igen, men det går! Det är bara viljan som behövs, har man väl bestämt sig är det största steget taget. Det är precis som med motion och träning, man orkar inte förrän man stigit över tröskeln och bestämt sig att NU börjar jag. Sen är det att hitta vad som är den drivande kraften för en själv. Kanske tanken på hur bra man mådde utan kolhydrater räcker, kanske måste man läsa in sig igen på grunderna, men oavsett vilken väg man tar så går det, det har ju gått förr!
Jag tror att jag är lyckligt lottad för jag är helt avsötad. Efter 4½ år med LCHF vill jag inte ha det söta. Jag kan sakna det jag tyckte om förr, t.ex. hade jag gärna ätit en pepparkaka, men jag tänkt på hur sött det skulle smaka och då ville jag inte ha den längre. Av kolhydraterna på julbordet åt jag kålrotslåda (som jag hade rört ner 1 dl grädde i före uppvärmningen), men efteråt smakade det äckligt sött i munnen en lång stund. Potatisen hoppade jag förstås över, vad gör man egentligen med sånt? (och varför står kastrullocket på bordet??)Skinkan var panerad, senapen innehöll socker och jullimpan jag hade bakat innehöll russin, där var mina kolhydrater. Jag kan inte bli lockad att äta kolhydrat-choklad, det är ju inte ens gott, jag höll mej med glädje till mina egna lakrits- och jordnötstryfflar. Jag har inte vägt mej varken före eller efter julen, men något annat frosseri blev det inte för mej än skinkan. Jag åt en limpskiva varje morgon, åt tryffel till varje kaffekopp (utom till morgonkaffet), men ändå inget frosseri. Jag tror att det är tack vare min avsötning.
Jag berättar inte det här för att jag tycker att jag är duktig, det är jag inte. Man blir inte duktig av att man inte vill ha! Jag vill ju inte ha det söta! Om du inte röker och tackar nej till en tobak, som någon vill bjuda dej på, gör dej inte duktig, man vill ju bara inte ha! Men jag förstår alla som faller ner i kolhydratträsket varje julhelg, det gör jag verkligen. Det är ju för att det bara finns en on/off-knapp. Det finns inget mitt emellan! Jag har skrivit om det förr, men det tåls att upprepas, att vara beroende av socker (kolhydrater) är som vilket annat beroende som helst, man kan inte äta bara lite, man måste avstå helt. Jag jämför gärna mitt sockerberoende med en alkoholists problem, det går bara att avstå helt, inte att bara ta lite för då är man fast igen! Jag har varit så sockerberoende att jag skakande öppnat lösgodispåsen i bilen på mataffärens parkering, precis som en alkoholist öppnar sin flaska bakom hörnet på Alko/Systemet, det vill jag inte tillbaka till, DÄRFÖR avstår jag gärna från kolhydraterna! Sen är det ju en annan sak att jag inte ens frestas längre.
Anna Hallén skrev i nyaste LCHF-Magasin att man inte kan fresta någon med tegelstenar om man inte tycker om att äta tegelstenar. Jag vet precis vad hon menar! Exakt så känns det när någon sätter en konfektask, tårta eller godis framför mej, nej tack, jag äter inte tegelstenar!
Men om du nu fallit ner i kolhydratträsket igen, det är ingen katastrof, det innebär bara lite mera arbete för dej igen. Det känns säkert som en uppoffring att lämna "det goda livet" än en gång, men det är ju egentligen LCHF som är det goda livet! Tänk att få äta så mycket gott som gör att man mår så bra! Jag har inte hört någon som säger att de mår så bra av kolhydrater, i så fall ljuger de för sig själva.
Ge dej själv en gåva till livet - dissa kolhydraterna!
Det blev lite för mycket kolhydrater över juldagarna, men det hade jag räknat med så jag var snabbt tillbaka på banan igen. Gott att frossa lite men samtidigt otroligt skönt att återgå till LCHF-kosten.
SvaraRaderaTack för detta Marika! Jag har fallit djupt ner i kolhydratträsket och nu försöker på min tredje dag att ta mig upp. Vet nog att det kommer att gå bra men känner att jag åter tänker på "mat, mat och åter mat", precis som i oktober för över ett år sedan då jag började. Man har bara sig själv att skylla och måste därför själv ta sig upp men nog känns det bra med vänner som kan uppmuntra en! Tack!!!!!!
SvaraRaderaBra skrivet Marika!! Jag har nog ätit lite mera kolhydrater sen i november, men inget träsk dock. Jag skärpte till mig nu sen jag började jobba och märker direkt hur mycket piggare jag känner mig. Känner bra igen det där med hur man kände sig tvungen att slita upp godispåsen utanför affären. Det finns helt klart människor som är mera sockerkänsliga än andra. Dit hör definitivt jag (och äldre dottern). Tack för receptet med kinakålscoleslaw. Den ska jag testa! Men ikväll ska jag baka Lchf-knäckebröd, nami!!
SvaraRaderaErika: Det är det gamla djungelordspråket igen - bättre att äta fel ibland än dåligt hela tiden! ;)
SvaraRaderaMarléne: Det går alltid att ta sig upp ur träsket, det är bara att komma på knepet. Snart släpper din matfixering och du kan tänka på annat igen. Lycka till! =)
Nette: Tack! =) Så är det, vi är olika sockerkänsliga, alkoholkänsliga, nötkänsliga, pollenkänsliga... så det är att lära sig leva därefter. Jag har ätit ett stort isbergssalladshuvud nu på några dagar, det är ju bara så gott! Idag lade jag i gröna ärter också, inte alls fel det heller! =)
Såå sant - det går helt enkelt inte att äta LIITE socker för mej - tyvärr... Äter jag lite så vill jag ha mer. Men ack å ve så svårt det är att sluta. Få se om jag nånsin ska lyckas - hoppas det - för jag tror faktiskt att det sku vara stor skillnad i måendet ;)
SvaraRaderaNog kan du sluta om du riktigt bestämmer dej! Det betyder inte att det kommer att vara lätt, men det funkar bara om man är restriktiv, tror jag. Därför är jag så strikt också, för att jag vet hur dålig karaktär jag har. =)
SvaraRadera